Människor är underliga varelser. Varför ska man bry sig? |
Det är en vacker sommardag i mitten av juli. Solen skiner, himlen är klar och vinden blÃ¥ser glatt. Jag är pÃ¥ väg ut genom dörren dÃ¥ jag fick lust att gÃ¥ en runda. Jag har blont lÃ¥ngt hÃ¥r, melerade ögon och rätt normallt kroppsbyggd. Mina kläder, en brun tröja och ett par blÃ¥a slitna jeans med hÃ¥l i hasorna, är pÃ¥. Förutom det sÃ¥ har jag ett par bruna strumpor, det är bara skorna som fattas men det är dÃ¥ lätt att fixa. Dom stÃ¥r pÃ¥ golvet vid dörren där dom alltid stÃ¥r. I med fötterna och sÃ¥ var det klart. Jag gÃ¥r raskt ut genom dörren och hÃ¥ller pÃ¥ att stänga den dÃ¥ jag kommer pÃ¥ att jag glömt mina dörrnycklar. Upp med dörren igen och in gÃ¥r jag pÃ¥ jakt efter dem. Det tar nÃ¥gra minuter att rota igenom rummet där jag är rätt säker pÃ¥ att jag lade dom men jag hittar dom allt tillslut. Nycklarna lÃ¥g pÃ¥ golvet under köksstolen dÃ¥ jag mÃ¥ste ha rÃ¥kat stöt till dem sÃ¥ att de ramlat ner ifrÃ¥n bordet. Igen gÃ¥r jag ut genom dörren men nu stänger jag den helt och vrider om nyckeln i lÃ¥set tills jag hör det klicka till. Nu kan ingen annan komma in i mitt hem om de nu inte gör inbrott förstÃ¥s. Solen svider i ögonen men annars är det skönt att vara ute. Jag gÃ¥r nerför kullerstensgatan och mot centrum, eller mer precist, mot stadsparken i centrum. PÃ¥ vägen passar jag pÃ¥ att kolla in i alla skyltfönstren. Det finns mycket fint att se t.ex klänningar, kjolar, halsband, bilder pÃ¥ frisyrer, bakverk och mycket mer men inget jag vill slösa bort pengar pÃ¥, speciellt inte dÃ¥ jag ej har sÃ¥ mycket till att börja med. Efter ungefär en femton minuter kom jag tillslut fram till stadsparken. Det är väldigt mysigt med mÃ¥nga träd och ännu fler buskar och blommor. Blommorna gör sÃ¥ att det blir färgglatt här i parken, utan dom skulle det nog vara trist. Det finns tulpaner i bÃ¥de gult och rött, rosor finns i rött och svart och sÃ¥ finns det penséer i alla rimliga sorters färger. Att det nu blommar gör sÃ¥ att det doftar väldigt gott i parken. Det finns även en liten fontän mitt i parken som sprejar ut blÃ¥grönt vatten frÃ¥n munnen ur en fÃ¥gelstaty vilket kommunen införde förra Ã¥ret. Jag lÃ¥ter tankarna vandra medan jag lyssnar pÃ¥ mina egna fotsteg krassa pÃ¥ gruset. Färgen pÃ¥ vattnet fÃ¥r mig att undrar om dom lägger färgämnen i vattnet för att det ska bli sÃ¥ vackert, det verkar dÃ¥ inte vara en naturlig färg pÃ¥ det. Plötsligt hör jag nÃ¥gon tjuta pÃ¥ hjälp. Det skär nästan i öronen pÃ¥ mig och jag rycker till. Blicken far runt men ingen annan verkar ha regerat pÃ¥ det hela. Nyfiket börjar jag gÃ¥ emot den riktningen jag hörde tjutet ifrÃ¥n. Det tog inte mÃ¥nga steg, bara runtom en högre buske, förrän jag sÃ¥g vad som orsakat det. Ett par storvuxna killar, troligtviss bröder, med svart hÃ¥r och skitiga brunaktiga kläder i 25 -30 Ã¥rsÃ¥ldern hÃ¥ller pÃ¥ att mörbulta en pojkspoling som ser ut att bara vara i sextons Ã¥rsÃ¥lder. En sÃ¥dan där liten pojke som ser ut som om han sitter framför datorn hela dagarna och inte äter nÃ¥got, med andra ord spinkig och använder glasögon. Inte för att jag ska säga nÃ¥got om glasögon dÃ¥ jag själv använder ett par. Pojken ligger ihopkrupen pÃ¥ marken och gnyr varje gÃ¥ng ett nytt slag kommer. Han är blodig, bÃ¥de i ansiktet och pÃ¥ kroppen, hans kläder är sönder och en pöl med blod hÃ¥ller pÃ¥ att bildas under honom. Vad som verkligen är underligt är att jag inte ser nÃ¥gon som hjälper honom eller ens verkar lägga märke till det. Men nu när jag tänker vidare pÃ¥ det sÃ¥ hjälper inte jag heller honom och känner jag närmare pÃ¥ mina känslor sÃ¥ tycker jag inte synd om pojken, jag vill inte ge en hjälpande hand, jag känner mig rätt likgiltig som om jag bara ser det pÃ¥ tv... Det är väll inte normallt, eller? Jag fortsätter min promenad i parken och skjuter ifrÃ¥n mig det jag sett. Det är nog ändÃ¥ inte viktigt. Det har ju inte med mig att göra. Fast den metalliska doften av blod hänger kvar i näsan en lÃ¥ng stund framöver. Solen hÃ¥ller pÃ¥ att gÃ¥ ner och det börjar skymma. Vinden börjar bli kylig istället för uppfriskande och jag huttrar till. Det är dags att traska sig hem igen antar jag. Jag kommer upp till min dörr och lÃ¥ser upp den och tar sedan av mig ytterkläderna. Min mage börjar kurra rätt sÃ¥ högt sÃ¥ jag bestämmer mig för att laga lite mat. En kycklingsallad lÃ¥ter gott. Jag blandar ihop färsk sallad, paprika, gurka, majs, kyckling och lite italiensk salladsdressing sen är det klart. Jag äter maten med ett stort glas kall mjölk. Resten av kvällen tillägnar jag mig med en bok, mer precis del 13 av Drakens Ã…terkomst skriven av Robert Jordan. Klockan tickar framÃ¥t och gäspningarna blir allt större ju närmare klockan blir tolv sÃ¥ jag bestämmer mig för borstar tänderna. In pÃ¥ toaletten gÃ¥r jag, det luktar lite unket sÃ¥ det kan vara dags att städa den, min tandborste och tandkräm stÃ¥r i stället vid vasken sÃ¥ jag plockar upp dom och sätter pÃ¥ lite tandkräm pÃ¥ tandborsten. Det tar inte lÃ¥ng tid att borsta tänderna och när jag är färdig gurglar jag lite vatten och spottar sedan ut det i vasken. Jag gÃ¥r ut ifrÃ¥n badrummet och in i sovrummet där jag tar av mig kläderna och kryper ner i sängen. Min varma gossiga säng. Jag somnar snabbt. Jag vaknar av att väckarklockan börjar tjuta och suckar högt, jag mÃ¥ste ha glömt att stänga av den igÃ¥r. Med stor motvillighet sÃ¥ stiger jag upp ifrÃ¥n sängen och sätter pÃ¥ mig mina kläder. Det jag hade pÃ¥ mig igÃ¥r är inte särskilt skitigt och luktar inte äckligt sÃ¥ det räcker med att jag byter underkläder. SÃ¥ det är just vad jag gör. Ut ifrÃ¥n sovrummet och in i köket med hasande steg gÃ¥r jag för att sätta igÃ¥ng kaffebryggaren. Jag funktionerar nämligen inte utan mitt kaffe. I med kaffepulver och vatten och pÃ¥ med knappen. Under tiden som jag väntar pÃ¥ att det ska koka färdigt gÃ¥r jag och hämtar tidningen. Att premiera pÃ¥ tidningen sparar verkligen tid dÃ¥ jag slipper gÃ¥ ända bort till kiosken för att köpa den. Sparar lite pengar ocksÃ¥ för den delen. Nu känner jag den ljuvliga aromen av mitt kaffe. Visserligen är det bara vanligt SkÃ¥nerost men det doftar gudomligt gott nylagat. Jag häller upp en kopp och sätter mig vid köksbordet för att njuta av den medan jag läser tidningen. Halvvägs igenom sida tre ser jag en liten spalt där det stÃ¥r med fet stil: TvÃ¥ män Ã¥lder 27 och 29 respektive slog igÃ¥r ner en ung man pÃ¥ 17Ã¥r. Han hade rysligt svÃ¥ra kroppsskador när han uppfanns och omkom i ambulansen pÃ¥ vägen till sjukhuset. De tvÃ¥ männen Ã¥talas nu för mord och sitter tillsvidare i häktet i väntan för dom. Jag vet inte riktigt vad jag känner eller tänker om det hela men jag skjuter bestämt bort det i ett litet hörn i hjärnan och fortsatta läsa min dagstidning och dricka mitt kaffe. När jag väll druckit upp kaffet bestämde jag mig för att än en gÃ¥ng gÃ¥ ut dÃ¥ jag kände mig lite deprimerad, inte för att jag erkände det för mig själv, jag lÃ¥tsades att anledningen till att jag ville gÃ¥ ut är för att jag vill ha lite frisk luft. Jag tog pÃ¥ mig mina ytterkläder, plockade upp mina nycklar och gick ut tillbaka till parken där allt hände igÃ¥r. När jag väll kommit fram till parken kommer jag pÃ¥ att jag glömt lÃ¥sa dörren men jag bestämmer mig för att strunta i det och hoppas pÃ¥ det bästa. Minna fötter drogs sakta till platsen där jag sÃ¥g männen slÃ¥ ner pojken och jag stod där och stirra en lÃ¥ng, lÃ¥ng stund. Plötsligt slog nÃ¥got i mitt bakhuvud sÃ¥ hÃ¥rt att jag ramla ner pÃ¥ grusmarken. Jag vet inte vad som hände men det följdes snabbt med en nu identifierad fot in i min mage. Jag tappade andan och kikna efter luft. Sparkar fortsatte lite här och var pÃ¥ min kropp, jag är rätt säker pÃ¥ att det är mer än en person dÃ¥ slagen känns som det regnar ner. Smärtan är outhärdlig, det känns som om nÃ¥got sprack inne i kroppen. Jag tog upp armarna runt huvudet och försökte krypa ihop i fosterställning sÃ¥ att de inte träffa magen eller huvudet sÃ¥ mycket men det verkar inte hjälpa. Vilka är det som slÃ¥r mig? Vad vill dom mig? Jag känner inte igen dom överhuvudtaget och det ända som jag lagt märke till om dom är att dom är mörkklädda. Pryglet bara fortsatte och varje gÃ¥ng jag fick tillräckligt mycket luft sÃ¥ var det ända som kom ut skrik av smärta, inga ord. Rödsprängda ögon for runt sÃ¥ mycket de kunde nu när dom svullnat för att se om hjälp var pÃ¥ väg men folk stod bara och stirra eller gick förbi som om det inte hände nÃ¥got här mitt framför dom. Mina tankar gick i cirklar: Det gör ont. Aj! Varför hjälper ingen mig? Varför sparkar dom mig? Varför stÃ¥r folk bara där? Vilka är dom? Varför? Det gör sÃ¥ jävla ont jag vill bara försvinna… Hela tiden om och om igen gÃ¥r dessa tankar igenom huvudet pÃ¥ mig utan svar, utan reson. Det känns som om jag hÃ¥ller pÃ¥ att svimma och jag vill blundar för att slippa se personerna som gÃ¥r förbi men ögonen är för svullna. DÃ¥ slog det mig. Var det sÃ¥ här pojken kände och tänkte? När ingen hjälpte han och folk bara gick förbi eller titta pÃ¥? Att jag bara titta pÃ¥? Är det karma för att jag inte gjorde nÃ¥got? Är det mitt straff ifrÃ¥n nÃ¥gon högre makt? Är det? Sedan blev det svart. |