Känslolöshet

Det är en vacker sommardag i mitten av juli. Solen skiner, himlen är klar och vinden blåser glatt. Jag är på väg ut genom dörren då jag fick lust att gå en runda. Jag har blont långt hår, melerade ögon och rätt normallt kroppsbyggd. Mina kläder, en brun tröja och ett par blåa slitna jeans med hål i hasorna, är på. Förutom det så har jag ett par bruna strumpor, det är bara skorna som fattas men det är då lätt att fixa. Dom står på golvet vid dörren där dom alltid står. I med fötterna och så var det klart.
Jag går raskt ut genom dörren och håller på att stänga den då jag kommer på att jag glömt mina dörrnycklar. Upp med dörren igen och in går jag på jakt efter dem. Det tar några minuter att rota igenom rummet där jag är rätt säker på att jag lade dom men jag hittar dom allt tillslut. Nycklarna låg på golvet under köksstolen då jag måste ha råkat stöt till dem så att de ramlat ner ifrån bordet.
Igen går jag ut genom dörren men nu stänger jag den helt och vrider om nyckeln i låset tills jag hör det klicka till. Nu kan ingen annan komma in i mitt hem om de nu inte gör inbrott förstås.

Solen svider i ögonen men annars är det skönt att vara ute. Jag går nerför kullerstensgatan och mot centrum, eller mer precist, mot stadsparken i centrum. På vägen passar jag på att kolla in i alla skyltfönstren. Det finns mycket fint att se t.ex klänningar, kjolar, halsband, bilder på frisyrer, bakverk och mycket mer men inget jag vill slösa bort pengar på, speciellt inte då jag ej har så mycket till att börja med.
Efter ungefär en femton minuter kom jag tillslut fram till stadsparken. Det är väldigt mysigt med många träd och ännu fler buskar och blommor. Blommorna gör så att det blir färgglatt här i parken, utan dom skulle det nog vara trist. Det finns tulpaner i både gult och rött, rosor finns i rött och svart och så finns det penséer i alla rimliga sorters färger. Att det nu blommar gör så att det doftar väldigt gott i parken. Det finns även en liten fontän mitt i parken som sprejar ut blågrönt vatten från munnen ur en fågelstaty vilket kommunen införde förra året.
Jag låter tankarna vandra medan jag lyssnar på mina egna fotsteg krassa på gruset. Färgen på vattnet får mig att undrar om dom lägger färgämnen i vattnet för att det ska bli så vackert, det verkar då inte vara en naturlig färg på det.
Plötsligt hör jag någon tjuta på hjälp. Det skär nästan i öronen på mig och jag rycker till. Blicken far runt men ingen annan verkar ha regerat på det hela. Nyfiket börjar jag gå emot den riktningen jag hörde tjutet ifrån. Det tog inte många steg, bara runtom en högre buske, förrän jag såg vad som orsakat det. Ett par storvuxna killar, troligtviss bröder, med svart hår och skitiga brunaktiga kläder i 25 -30 årsåldern håller på att mörbulta en pojkspoling som ser ut att bara vara i sextons årsålder. En sådan där liten pojke som ser ut som om han sitter framför datorn hela dagarna och inte äter något, med andra ord spinkig och använder glasögon. Inte för att jag ska säga något om glasögon då jag själv använder ett par. Pojken ligger ihopkrupen på marken och gnyr varje gång ett nytt slag kommer. Han är blodig, både i ansiktet och på kroppen, hans kläder är sönder och en pöl med blod håller på att bildas under honom.
Vad som verkligen är underligt är att jag inte ser någon som hjälper honom eller ens verkar lägga märke till det. Men nu när jag tänker vidare på det så hjälper inte jag heller honom och känner jag närmare på mina känslor så tycker jag inte synd om pojken, jag vill inte ge en hjälpande hand, jag känner mig rätt likgiltig som om jag bara ser det på tv... Det är väll inte normallt, eller?
Jag fortsätter min promenad i parken och skjuter ifrån mig det jag sett. Det är nog ändå inte viktigt. Det har ju inte med mig att göra. Fast den metalliska doften av blod hänger kvar i näsan en lång stund framöver.

Solen håller på att gå ner och det börjar skymma. Vinden börjar bli kylig istället för uppfriskande och jag huttrar till. Det är dags att traska sig hem igen antar jag. Jag kommer upp till min dörr och låser upp den och tar sedan av mig ytterkläderna. Min mage börjar kurra rätt så högt så jag bestämmer mig för att laga lite mat. En kycklingsallad låter gott. Jag blandar ihop färsk sallad, paprika, gurka, majs, kyckling och lite italiensk salladsdressing sen är det klart. Jag äter maten med ett stort glas kall mjölk. Resten av kvällen tillägnar jag mig med en bok, mer precis del 13 av Drakens Återkomst skriven av Robert Jordan. Klockan tickar framåt och gäspningarna blir allt större ju närmare klockan blir tolv så jag bestämmer mig för borstar tänderna. In på toaletten går jag, det luktar lite unket så det kan vara dags att städa den, min tandborste och tandkräm står i stället vid vasken så jag plockar upp dom och sätter på lite tandkräm på tandborsten. Det tar inte lång tid att borsta tänderna och när jag är färdig gurglar jag lite vatten och spottar sedan ut det i vasken. Jag går ut ifrån badrummet och in i sovrummet där jag tar av mig kläderna och kryper ner i sängen. Min varma gossiga säng. Jag somnar snabbt.
Jag vaknar av att väckarklockan börjar tjuta och suckar högt, jag mÃ¥ste ha glömt att stänga av den igÃ¥r. Med stor motvillighet sÃ¥ stiger jag upp ifrÃ¥n sängen och sätter pÃ¥ mig mina kläder. Det jag hade pÃ¥ mig igÃ¥r är inte särskilt skitigt och luktar inte äckligt sÃ¥ det räcker med att jag byter underkläder. SÃ¥ det är just vad jag gör. Ut ifrÃ¥n sovrummet och in i köket med hasande steg gÃ¥r jag för att sätta igÃ¥ng kaffebryggaren. Jag funktionerar nämligen inte utan mitt kaffe.  I med kaffepulver och vatten och pÃ¥ med knappen. Under tiden som jag väntar pÃ¥ att det ska koka färdigt gÃ¥r jag och hämtar tidningen. Att premiera pÃ¥ tidningen sparar verkligen tid dÃ¥ jag slipper gÃ¥ ända bort till kiosken för att köpa den. Sparar lite pengar ocksÃ¥ för den delen. Nu känner jag den ljuvliga aromen av mitt kaffe. Visserligen är det bara vanligt SkÃ¥nerost men det doftar gudomligt gott nylagat.
Jag häller upp en kopp och sätter mig vid köksbordet för att njuta av den medan jag läser tidningen. Halvvägs igenom sida tre ser jag en liten spalt där det står med fet stil:

Två män ålder 27 och 29 respektive slog igår ner en ung man på 17år. Han hade rysligt svåra kroppsskador när han uppfanns och omkom i ambulansen på vägen till sjukhuset. De två männen åtalas nu för mord och sitter tillsvidare i häktet i väntan för dom.

Jag vet inte riktigt vad jag känner eller tänker om det hela men jag skjuter bestämt bort det i ett litet hörn i hjärnan och fortsatta läsa min dagstidning och dricka mitt kaffe.
När jag väll druckit upp kaffet bestämde jag mig för att än en gång gå ut då jag kände mig lite deprimerad, inte för att jag erkände det för mig själv, jag låtsades att anledningen till att jag ville gå ut är för att jag vill ha lite frisk luft. Jag tog på mig mina ytterkläder, plockade upp mina nycklar och gick ut tillbaka till parken där allt hände igår. När jag väll kommit fram till parken kommer jag på att jag glömt låsa dörren men jag bestämmer mig för att strunta i det och hoppas på det bästa. Minna fötter drogs sakta till platsen där jag såg männen slå ner pojken och jag stod där och stirra en lång, lång stund.

Plötsligt slog något i mitt bakhuvud så hårt att jag ramla ner på grusmarken. Jag vet inte vad som hände men det följdes snabbt med en nu identifierad fot in i min mage. Jag tappade andan och kikna efter luft. Sparkar fortsatte lite här och var på min kropp, jag är rätt säker på att det är mer än en person då slagen känns som det regnar ner. Smärtan är outhärdlig, det känns som om något sprack inne i kroppen. Jag tog upp armarna runt huvudet och försökte krypa ihop i fosterställning så att de inte träffa magen eller huvudet så mycket men det verkar inte hjälpa. Vilka är det som slår mig? Vad vill dom mig? Jag känner inte igen dom överhuvudtaget och det ända som jag lagt märke till om dom är att dom är mörkklädda. Pryglet bara fortsatte och varje gång jag fick tillräckligt mycket luft så var det ända som kom ut skrik av smärta, inga ord. Rödsprängda ögon for runt så mycket de kunde nu när dom svullnat för att se om hjälp var på väg men folk stod bara och stirra eller gick förbi som om det inte hände något här mitt framför dom.
Mina tankar gick i cirklar: Det gör ont. Aj! Varför hjälper ingen mig? Varför sparkar dom mig? Varför stÃ¥r folk bara där? Vilka är dom? Varför? Det gör sÃ¥ jävla ont jag vill bara försvinna…
Hela tiden om och om igen går dessa tankar igenom huvudet på mig utan svar, utan reson. Det känns som om jag håller på att svimma och jag vill blundar för att slippa se personerna som går förbi men ögonen är för svullna. Då slog det mig. Var det så här pojken kände och tänkte? När ingen hjälpte han och folk bara gick förbi eller titta på? Att jag bara titta på? Är det karma för att jag inte gjorde något? Är det mitt straff ifrån någon högre makt? Är det?
Sedan blev det svart.